En besvuren plats

Över den stelfrusna sårskorpan
 som täcker Moders lekamen
 Ett ting bör modigt vara
 för att bevandra den slumrande varelsen

 Den spegelblanka isen
 slipad av vind och snö
 Tycks spegla vinterns ändamål:
 av svält och köld ni skola dö!

 Jag vänder mig mödosamnt om för att
 se hur mina spår mig lett
 men Moder har täckt mina spår inatt
 inför ett dråp ingen kommer att ha sett

 Plötsligt, framför mig, en uppenbarelse
 Mitt ansikte under ytan, leende
 Ett blågrått ansikte påminner mig;
 min död är tvinget naturens skeende

 Så förlorar jag mitt fäste
 isen finns ej under mig mer
 Det svarta vattnet omger mig
 jag ej längre månens ljus ser

 Slutningen går stillheten segrande ur striden;
 kylan och vätan har mina krafter bestulit
 Månen reflektaras i det svarta vattnet
 i en plats som konungar besvurit